Rymdverk 13.1-24.2 2024 Ängelholms konsthall

 Begreppet observation är en sammansättning av ob – inför – och servare – tjäna, skydda, vaka över. Inom fågelskådning talar man om observationer, så även inom vetenskaperna, astronomi och UFO-studier. Människor sätter stor tilltro till seendet. Ögonen ger oss vittnesmål och sanning, bevis och spår, urskiljandet av ljus i mörker. Så ger seendet makt. Men kanske är den visuella upplevelsen utan några anspråk viktigare för vår relation till världen. 
               Mattias Bäcklin skapar en värld där observatören verkar ha missat själva händelseförloppet. Vad vi bevittnar är resultatet av ett outgrundligt skeende. Av de antika möblerna återstår ett anfrätt skelett. Rör det sig om en plötslig rasande attack eller tusentals år av sönderfall? Ett trivialt vardagsföremål som soppåsen blev inte bara stående i hallen, den har upphöjts till en solid ikon över all förgänglighet. Istället för en dokumentation av ett UFO får vi en avgjutning av vittnets position, som i en forensisk undersökning. Bäcklins bilder av post-antropocentriska landskap befolkas av fåglar och konsthistoriska djur, samt enstaka mänskliga figurer som verkar ha fastnat i ritualer och lekar. I Bäcklins värld får den sanningssökande blicken vila. Bilderna bevarar fantasins blick.  Den mer bortglömda innebörden inbyggd i ordet observare – beskyddandet – antyder en annan relation mellan den seende och det sedda. Vi behöver inte kräva sanning av våra ögon, vi kan skapa relationer utan att förstå allt omkring oss. Naturens mysterium är ändå för stort att rymma i ett ögonkast. Vi kan känna ansvar utan att utöva makt. Konst, eller natur, kan vara något vi betraktar passivt, men konst, liksom naturen, kan också vara något som vi kan skydda med alla våra sinnen.  

Fear of nature lind 40x35x40cm

Biotopvandringar 14x130cm

Ägretter i Piranesiland grafit på kartong 190x130cm

Spöktimme över Upplandsslätten 

Norrtälje konsthall   1.4-20.5 2023

Vi befinner oss bland olika stadier av ruiner. Strukturer brutna ur sitt sammanhang, sprängskisser från civilisationen. Betraktar man förstörelsen ett tag uppstår tanken att det lika gärna kan vara en rörelse från andra hållet. Ur naturen lösgör sig strukturer som liknar det vi betraktar som civilisationens krona och kulturens högsta uttryck. Det kan vara trädstammen som håller på att forma sig till en barockbyrå. Eller är det hägerns habitat som sakta antar formen av Piranesis etsningar? Håller berget på att erodera fram en villaförort? I detta gränsland befinner vi oss, i den antropoceniska övergången där naturen för alltid påverkats genom mänsklig närvaro.  

Visuella vålnader dyker upp, den vita skarvön, den olycksbådande vädersolen, den blottlagda irrgången, trädkojor där leken upphört och allvaret maniskt byggt vidare, vilsekomna varelser, övergivna renoveringsobjekt. I detta oroliga landskap bryter välbekanta former av civilisationen fram; portkoddosor, värmeelement, matbord och rulltrappor.

I naturen finns en speciell form av gengångare. Insekter och däggdjur kan anta visuella skepnader som är avsedda att lura angripare. Päls och exoskelett kan ha en teckning med hotfull karaktär, ryggar som ser ut att ha ögon, detaljer som förvillar storlek och perspektiv. Dessa synvillor syftar till att skydda sin bärare. Spökbilderna bär därför också hopp om överlevnad.  

Mattias Bäcklin har sedan lågstadiet utvecklats som fågelskådare, och förenat detta vana naturöga med konsten. Ett tidigt intresse var också breakdance som en del av en rörelse som tillsammans med måleri och musik sammanförs till en urban ritual. Bäcklins bildvärld gör ingen skillnad på naturens expressionism och den urbana kulturens energi.  

Falska ansikten blyerts och grafit på kartong 105x90cm

Spöktimme över Upplandslätten blyerts 210x170cm

Lekens perifera centrum Tegnerförbundet Oslo 4.6-4.7 2021

Tecknande för mig är att utforska samband och att låta nya möjligheter formas i stunden som ett sätt att utvidga nuet via pennan och nå en maximal känsla av närvaro. Tecknandet för mig in på nya spår och öppnar upp nya världar och när detta sker blir det angeläget att bearbeta alla inbördes relationer mellan det avbildade för att få reda på vad det är jag egentligen håller på med. I denna utställning har jag utgått från händelser och platser som har haft en betydelse för den konst jag gör. Att ta in naturen i lekkammaren för att i nästa stund sprida ut lekkammaren i naturen och kasta om spelreglerna för att öka lekmöjligheterna är temat för några stora teckningar jag kommer att visa. Temat Lek är närvarande i fler verk där jag plockar in bildfragment som representerar vår syn eller vårt förhållande till naturen av exempelvis John Bauer, David Caspar Friedrich och medeltida böcker om jakt. Jag infogar dem i resten av naturen som beständiga spår mänskligheten lämnat efter sig. Naturen förmultnar och växer upp på nytt men våra föreställningar om den står som orörliga skyltar men fullt möjliga att omplacera. Jag kommer även att visa skulpturer i trä och vax som ska fungera som vittnesbörd till det som sker i teckningarna och i någon mån osäkra grunden i största allmänhet.

Med stöd av strängnäskommun och Ulvhäll målade jag en befintlig tio meter hög torrfura i skulpturparken Ulvhällshällar vit med kalkfärg. Sedan ljussatte jag den med ett färgskiftande ljusprogram som går från grönt, orange, violett och grönt. Till detta gjorde jag ett ljudkonstverk

med hädangångna hackspettar . Jag har velat framhäva den skulpturala aspekten av det döda trädet men först och främst är det tänkt som en hyllning till eldens livgivande kraft och den biologiska mångfaldens beroende av led.

Trädet är en så kallad torrfura som har överlevt skogsbränder och då utsöndrat kåda som gjort att det kunnat stå dött i minst hundra år nu och tjänat som födodepå till generationer av hackspettar. Verket med färgskiftningarna är en hommage till naturens fruktbara sätt att samverka mellan eld, trä och djur . Ljudet är upptagningar av hädangångna hackspettar som verkat i området.

Länk till video

https://www.youtube.com/watch?v=FF00gTmP0dI

Exotopia

Mattias Bäcklin på Kungsbacka Konsthall

Text: Malin Zimm

Utställningen Exotopia är en utveckling av Mattias Bäcklins utforskande av gränssnittet mellan natur och kultur, där människors och insekters livsmiljöer utsätts för skenande visioner bakåt och framåt i tiden.

I utställningen skildras människors och djurs olika livsmiljöer under tillämpning av nya lagar och en form av bakvänd historieskrivning. Den mänskliga civilisationen möter insekters biotoper i och runt det centrala verket, staden Exoville. Detta modellbygge är summan av alla städer, avbildad som en överlevnadskamp, runt vilken bilder av civilisationen växer fram som minnen av det urbana habitat som en gång togs för givet.Exoville är ett universellt fragment av urbanitet som väcks till liv då ekoxar vaknar till liv och rör sig från underjorden mot stadens tak. Muterade insektsarter blomstrar som hybrider i en framtida stadsmiljö som verkar vara byggd av barn, en tolkning av civilisationen utförd i material som bara duger till att bygga en koja. Magiskt skräp och kadaver, virkeshögar och betong utgör fundament till ett livsfarligt brobygge mellan en ruin och en annan. Natur och kultur lappar över varandra i arkeologiska lager vars synliga yta utgör funktionslösa men precisa avbildningar av det som en gång utgjorde civilisationens osynliga servicesystem – proppskåp, avloppsrör, ventilationsanläggningar. Dessa är avbildade som en slags förädlade stubbar, som också utgör betraktelser över träd i naturen som fungerar som näringsstationer för otaliga insektsarter i olika faser av sina livscykler. De biotekniskt fulländade skalbaggarnas invecklade livscykel och morfologiska förmåga ställs i utställningen mot verk som släpper in samtida teknologier, som 3d-utskrifter och digital bildmanipulering. Dessa syntetiska livsformer fungerar som jämförelseobjekt för att demonstrera svårigheten att motsvara de verkliga organismernas formmässiga fulländning. Exotopia är ett möte mellan naturens ursprung och människans tekniska utveckling i en skör konstruerad värld, uppbyggd av spillvirke och fragmentariska minnen.  Allt detta utspelar sig i utställningen Exotopia, ett landskap runt staden, där flera livsformer och artefakter har tillförts berättelsen som Mattias Bäcklin arbetat med under flera år av sitt artrika konstnärsskap.

Mer om staden och filmen Exoville:

Filmen Exoville utspelar sig i en ruinstad där ekoxar vaknar till liv efter att ha bidat sin tid i underjorden. Insekterna är resultatet av en komplicerad utvecklingsprocess, där de i sin mäktiga kroppshydda utgör det mest kostsamma stadiet av sin livscykel. Ekoxen är resultatet av en hänsynslös hunger där de i larvstadiet kan äta en hel stubbe, för att sedan förpuppas i underjorden där de under fem års tid genomgår en förvandlingsprocess där en evolutionär soppa omorganiserar sig till färdig insekt. Ståtliga, glänsande, tunga och laddade tar de sig sedan upp ur jorden till ekarnas kronor där de döms till att under en knapp månad leva som parningsprogrammerade terminatorer med alla sinnen inställda på kraftmätning och sökande efter en partner. Ekoxens biotop för de olika individerna samman i en tät biotop som präglas av kampen för överlevnad och fortlevnad, likt dagens blanka städer där hårt rustade invånare strävar efter att bli vinnare i en oförlåtande näringskedja. Historiskt sett är staden ett värn och en manifestation av de kollektiva fördelarna av en fast flocktillvaro.

Städer är som människors exoskelett; ett skyddande skal, men också en utsatt yta. Historiskt sett är staden ett värn och en manifestation av de kollektiva fördelarna av en fast flocktillvaro. Ekoxens livsmiljö för de olika individerna samman i en tät biotop som präglas av kampen för överlevnad och fortlevnad, likt dagens blanka städer där hårt rustade invånare strävar efter att bli vinnare i en oförlåtande näringskedja. Invånarna i den urbana miljön rör sig i kodad konkurrens, vårdar dyrbara skal, vaksamma och fåfänga i sökandet efter närhet. En förtätad livsmiljö kräver sitt pris – en förtätad levnadsbana i en vördnadsbjudande fysisk uppenbarelse. När vi börjar närma oss robotik som en slags vardagsteknologi påminns vi om skalbaggarnas kroppsbyggnad, leder och rörelsemönster: kanske var detta den första och mest sofistikerade teknologi vi kunde observera. Insekterna är uråldriga och avancerade i sin konstruktion, deras exoskelett och yttre pansar med dess leder för tankarna till modern teknologi som i sig är ett område som präglas av konkurrens och utslagning.

Ljudet i filmen Exoville är en inspelning av Jupiters atmosfär som NASA gjort med instrument som registrerar elektromagnetiska vibrationer ohörbara för det mänskliga örat.

I sina verk kontemplerar Bäcklin över människans svårigheter att hantera naturens logik som en mytologiserad, teknisk kamp som förs på avstånd. Hans perspektiv är det tidskrävande och nära betraktandet, ibland med ett lager av mänsklig närvaro i form av samplade bitar av något som kan vara en sedan länge försvunnen civilisation, föråldrade avbildningstraditioner och arkaiskt rollspel. Naturen i motiven sträcker sig från avmätt kaos till den mest ursinniga logiken. Hur vi än observerar, manipulerar, mytologiserar och katalogiserar kommer vi bara att kunna inteckna en bråkdel av ett system vi tror oss behärska.